Ett klassiskt dilemma, kanske lite uttjatat, men jag kan inte låta bli. Det är som att fortsätta dra i den lilla biten trasig tapet som har lossnat trots att man vet att det omöjligt kan göra väggen snyggare.
Vi gör ett litet experiment. Om ni tar och besöker Café's hemsida i 30 sekunder, för att sedan gå vidare till Glamour's hemsida och stanna där ungefär lika länge. En minut och kom tillbaka sen.
Ok? Vi såg alla två relativt välordnade hemsidor som talar ett tydligt språk. Layouten är som den ska och den tilltalar de läsare som förmodas besöka sidorna. Så nu till min lösa tapetbit: Ni kom ihåg de olika flikarna, på Glamours sida står det i denna följd: Mode, Shopping, skönhet, stiletto-run och blogg. På Cafés hemsida står det på samma flikar: Start, bloggar, bilder och läsning. Samma sak där, några fler flikar, men de är inte relevanta i mitt experiment.
Så, vad har vi för kommentar? Någon som reagerar? Någon som vill pilla lite på en lös pappersbit på väggen? Inte? Jag kan ta det.
Ingenting -och jag menar ingenting är intelligent stimulerande med Glamour. De sidor man kan besöka på hemsidan handlar bara om utseende. Jag har aldrig varit med om en mer fördummande tidning och det är lite skrämmande. Men det är inte bara Glamour, jag går hårt ut, det gäller mer eller mindre alla veckotidningar som riktar sig till kvinnor och tjejer. Det finns dock två alternativ av texter: Antingen handlar det om vårt utseende eller vad vi kan köpa för att förbättra det, eller så handlar det om hur trötta och slitna vi är och hur vi måste sakta ned och passivisera oss för att inte bli helt utbrända.
Läser man Café däremot kan man läsa (med undantag för ett reportage om tjejen som är the flavour of the month ) en rad riktigt välskrivna reportage och intervjuer. En enkel jämförelse mellan de två tidningarnas augusti nummer gör den här lilla texten ganska lättskriven. I Glamour läser vi om "It-jeansen", hur du bäst blir söt och sexig, hur vi räddar äktenskap, vad som står mellan mig och Hollywoodkroppen och hur vi ska nät-dejta smartare. I Café läser vi om kokainkarteller i Mexiko, om problemet med lata politiker, ett beskrivande porträtt av en av Sveriges mest framgångsrika företagare och till sist "Smart", sidorna som gör dig bättre på allt!
- Hallå! Jag vill också bli bättre på allt! Visst vill man se bra ut, men inte till priset av total intelligent understimulans!
Är det någon som har hört uttrycket "man tar den rollen man får"? Lösningen på fler kvinnor i näringslivet och mer jämlika löner ligger ju inte i att kvotera. Det är som att spä vatten på kvarnen. Passivitet från kvinnan och förväntan att någon annan ska ge en det man vill ha. Lösningen måste ju ligga i att ge unga kvinnor möjligheten att redan från tidig ålder identifiera sig med något annat än utseende, utan att bli radikal. Visst finns det många bra tidskrifter som skriver om annat för det kvinnliga könet, men de är smala och nischade. De väljer att inte vara mainstream utan lockar de som valt en alternativ väg.
Ge mig en mainstream tidning som förutsätter att kvinnor också vill tänka logiskt, bli bäst, eller inte tänker bli utbrända. En tidning som inte tänker vara radikal utan rikta sig till de 50 % av befolkningen som funkar precis lika bra som den andra halvan.
Så nu fortsätter jag pilla på den där pappersbiten tills hela grejen ramlar av, för jag tycker det helt klart är dags att byta tapet!
söndag 8 augusti 2010
torsdag 15 juli 2010
Lilla Stjärna
Vad man än tycker om pretentiösa citat från en svunnen Morrisseytid eller flörtandet med emokulturen är John Ajvide Lindqvist ändå en av Sveriges bästa författare. Hans enkla och ibland gastkramande sätt att skriva får vem som helst att tända lampan och hoppas på att det inte är någon under sängen. Låt den rätte komma in, Pappersväggar och Hanteringen av odöda är klassiker och redan en självklar del i vår kulturskatt och oavsett om man är en fjortonårig tjej med Broder Daniel-stjärnor under ögonen eller en medelålders kontorsarbetare har de en självklar plats i bokhyllan. Med böcker som dessa bakom sig kan en person som Ajvide Lidqvist inte vänta sig annat än läsare med höga förväntningar -förväntningar som han hittills alltid levt upp till.
Men "Lilla stjärna"? Vad hände där?
Precis som alltid tog det inte längre än tre minuter för mig att bli helt uppslukad av boken. Det beskrivande språket, den obehagliga stämningen och de välgjorda karaktärerna gjorde att jag inte ens tänkte på att lägga ifrån mig boken trots att klockan närmade sig halv fyra på morgonen. På ett mycket välskrivet sätt började John Ajvide Lidqvist bygga upp en berättelse som jag inte ens kunde föreställa mig vart den var på väg -allt jag visste var att det borde bli något helt fantastiskt och spännande. De första 200 sidorna levde upp till mina höga förväntningar, allt låg som upplagt för att detta kunde bli en av de bästa böcker författaren komponerat, men sedan hände något och boken tog en ny riktning. Det var som om någon annan tog över berättelsen och den var inte längre skriven för mig. Jag var fel målgrupp. Historian tog en vändning bort från det som vanligtvis är kärnan i JALs författande och kvar fanns något mer barnsligt. De två huvudkaraktärernas relation kunde ha varit vacker, men den blev mer som ett hastigt komponerat mejl mellan vilka ångestdrabbade tonåringar som helst. Det bakomliggande budskapet kunde ha varit starkt, men istället blev det bara klyschigt.
Tyvärr - och det skär i hjärtat, John för jag är ett av dina största fans - men detta var ingen höjdarbok. Jag ville så gärna att den skulle ha gett mig något mer, men som sagt, kanske är jag tio år för gammal för denna bok. Det var faktiskt lite som att läsa sin egen dagbok från när man var femton år. Visst, man blir nostalgisk, men faktum kvarstår att det egentligen är lite pinsamt.
Men "Lilla stjärna"? Vad hände där?
Precis som alltid tog det inte längre än tre minuter för mig att bli helt uppslukad av boken. Det beskrivande språket, den obehagliga stämningen och de välgjorda karaktärerna gjorde att jag inte ens tänkte på att lägga ifrån mig boken trots att klockan närmade sig halv fyra på morgonen. På ett mycket välskrivet sätt började John Ajvide Lidqvist bygga upp en berättelse som jag inte ens kunde föreställa mig vart den var på väg -allt jag visste var att det borde bli något helt fantastiskt och spännande. De första 200 sidorna levde upp till mina höga förväntningar, allt låg som upplagt för att detta kunde bli en av de bästa böcker författaren komponerat, men sedan hände något och boken tog en ny riktning. Det var som om någon annan tog över berättelsen och den var inte längre skriven för mig. Jag var fel målgrupp. Historian tog en vändning bort från det som vanligtvis är kärnan i JALs författande och kvar fanns något mer barnsligt. De två huvudkaraktärernas relation kunde ha varit vacker, men den blev mer som ett hastigt komponerat mejl mellan vilka ångestdrabbade tonåringar som helst. Det bakomliggande budskapet kunde ha varit starkt, men istället blev det bara klyschigt.
Tyvärr - och det skär i hjärtat, John för jag är ett av dina största fans - men detta var ingen höjdarbok. Jag ville så gärna att den skulle ha gett mig något mer, men som sagt, kanske är jag tio år för gammal för denna bok. Det var faktiskt lite som att läsa sin egen dagbok från när man var femton år. Visst, man blir nostalgisk, men faktum kvarstår att det egentligen är lite pinsamt.
måndag 5 juli 2010
Hang-ups
Jag kan få hang-ups. På tv-serier (Arrested Development), på böcker (Good Omens) på tidsfördriv (Illustrator) eller jobb, så jag förstår folk som gör som helt hysteriska projekt, meningsfulla eller totalt utan rim och reson -det är tacksamt och givande att lägga ned sin själ i något.
Dessa killar har nog både sålt sin och någon annans själ för att driva igenom denna illustration. Helt underbar! http://vimeo.com/13085676
Ps! Jag vet inte hur man får in filmklipp i bloggen. Rookie....
Dessa killar har nog både sålt sin och någon annans själ för att driva igenom denna illustration. Helt underbar! http://vimeo.com/13085676
Ps! Jag vet inte hur man får in filmklipp i bloggen. Rookie....
söndag 4 juli 2010
Snygga kampanjer i Stockholm
Jernhusens ombyggnad av Centralsta
tionen i Stockholm är gjord med en otroligt snygg strategi. Bra layout och smarta texter gör att vem som helst köper att det är kaos på T-Centralen just nu. Man får dessutom känslan av att de arbetar för oss.
-Hej nya sympatiska bild av SJ!
tionen i Stockholm är gjord med en otroligt snygg strategi. Bra layout och smarta texter gör att vem som helst köper att det är kaos på T-Centralen just nu. Man får dessutom känslan av att de arbetar för oss.-Hej nya sympatiska bild av SJ!
Men jag kommer inte ens upp på Facebook på jobbet!
Jag läste just en artikel i DN som handlade om sociala medier som ett eventuellt säkerhetshot. Tydligen är svenska företag oförberedda på hur de ska hantera det faktum att anställda statusuppdaterar på Facebook, eller sprider företagshemligheter via Twitter. Ett av företagen som står för undersökningen är Combitech och enligt dem saknar 44 % av företagen helt någon policy för hanteringen av sociala medier på arbetsplatsen.
Pernilla Rönn, resultatsenhetschef på Combitech menar att detta är en generationsfråga. Numera, när allt inte finns i papper och pärmar, hör vi affärssnack på tunnelbanan och bussen, samtidigt som vi kan följa allt annat juicytalk på våra sociala sajter.
Men är detta verkligen något nytt? Där jag arbetar får varje person som kommer in lära sig om vikten av att berätta rätt sak på rätt plats. Om man dessutom har insikt nog att tänka ett steg längre, vet man att de som kan hålla på viss information oftast kommer längre än de som känner behov av att hela tiden dela med sig.
Min första tanke blir "du måste skämta." Få saker gör mig så irriterad som att använda "dagens ungdom"- argument så fort en frågeställning som inte behandlats tidigare kommer upp. Människors önskan att vara den som kommer först med information går förmodligen att härleda tillbaka till -ja, välj själv! Dessutom ser jag inte problemet. På mitt arbete är både Facebook, Twitter och Youtube spärrat. Personligen tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt, men det är ju ett väldigt effektivt sätt att begränsa antal vägar för information att spridas. Om vi sedan vill statusuppdatera om kollegorna på fritiden, då är vi inne på en helt annan problematik. De problemen har dock ingenting med generationstillhörighet att göra, utan snarare hur företaget leds. Företagslojalitet är ingenting som automatiskt uppstår bara för att du börjar arbeta. Det är en kombination av vår egen känsla av tillhörighet och viljan av att få en större del i sammanhanget. När vi strävar efter detta blir intresset för skvaller och att krackelera fasader väldigt litet.
Så kanske är det fel att lägga ned miljontals kronor på att utarbeta policys om hur kollegor så effektivt som möjligt ska kunna skvallra på varandra. Kanske vore det bättre att lära chefer motivera anställda att vara lojala mot företaget och bygga både sin egen, kollegornas och arbetsplatsens integritet.
Ps! Att blogga är ju som att alltid få förstaplatsen på insändarsidan! ( Skillnaden är bara antal läsare för tillfället...)
Pernilla Rönn, resultatsenhetschef på Combitech menar att detta är en generationsfråga. Numera, när allt inte finns i papper och pärmar, hör vi affärssnack på tunnelbanan och bussen, samtidigt som vi kan följa allt annat juicytalk på våra sociala sajter.
Men är detta verkligen något nytt? Där jag arbetar får varje person som kommer in lära sig om vikten av att berätta rätt sak på rätt plats. Om man dessutom har insikt nog att tänka ett steg längre, vet man att de som kan hålla på viss information oftast kommer längre än de som känner behov av att hela tiden dela med sig.
Min första tanke blir "du måste skämta." Få saker gör mig så irriterad som att använda "dagens ungdom"- argument så fort en frågeställning som inte behandlats tidigare kommer upp. Människors önskan att vara den som kommer först med information går förmodligen att härleda tillbaka till -ja, välj själv! Dessutom ser jag inte problemet. På mitt arbete är både Facebook, Twitter och Youtube spärrat. Personligen tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt, men det är ju ett väldigt effektivt sätt att begränsa antal vägar för information att spridas. Om vi sedan vill statusuppdatera om kollegorna på fritiden, då är vi inne på en helt annan problematik. De problemen har dock ingenting med generationstillhörighet att göra, utan snarare hur företaget leds. Företagslojalitet är ingenting som automatiskt uppstår bara för att du börjar arbeta. Det är en kombination av vår egen känsla av tillhörighet och viljan av att få en större del i sammanhanget. När vi strävar efter detta blir intresset för skvaller och att krackelera fasader väldigt litet.
Så kanske är det fel att lägga ned miljontals kronor på att utarbeta policys om hur kollegor så effektivt som möjligt ska kunna skvallra på varandra. Kanske vore det bättre att lära chefer motivera anställda att vara lojala mot företaget och bygga både sin egen, kollegornas och arbetsplatsens integritet.
Ps! Att blogga är ju som att alltid få förstaplatsen på insändarsidan! ( Skillnaden är bara antal läsare för tillfället...)
lördag 3 juli 2010
Någon gång måste man börja
Jag förstod aldrig. Kunde inte sätta mig in i situationerna, eller fördelarna. Tyckte det skulle kännas som att läsa en gammal dagbok från när man var 11 år.
"Idag fick jag låna en penna av honom. Jag tror säkert att han tycker om mig."
Jag måste erkänna att orden inte kommer lätt, det är med en liten obehaglig känsla de första tangenttrycken låter sig knappas in, men jag tror att vi ska komma bra överens. Jag vill inte kalla mig stockkonservativ längre.
Inga beslut görs av en slump, varken bra eller dåliga och en lång rad till synes random events gjorde att jag just nu sitter och skriver. Skriver text som någon annan kanske läser, flyttar tankar från huvudet ned på papper med ett enda syfte -att så många som möjligt ska läsa dem. För det är vad allt detta handlar om. Antingen är man exhibitionistiskt lagd och vill att så många som möjligt ska få se den fantastiska varelse som är Jag, eller så är man ekonomiskt lagd och vill tjäna så mycket pengar som möjligt på det faktum att tankarna man har är intressanta.
- Jag är både och.
Jag fick en bok i födelsedagspresent. Jag fick den av en vän som jag på väg till jobbet påminde om att det var en mycket speciell dag idag. Han hade glömt bort och i ett infall av dåligt samvete och handlingskraft föreslog han att jag kunde komma med honom bort till Akademibokandeln för att välja en bok. Jag log lite, både för att jag var nöjd med att skapa det dåliga samvetet och för att jag skulle få en present.
Väl i bokhandeln visste jag precis vilken sektion han skulle gå till först. Vi är båda intresserade av biografier, reklam, marknadsföring och allmänt spännande människor man kan se upp till, så jag följde villigt efter i hopp om att hitta något som kunde ge en "aha-upplevelse".
Jag fastnade för en bok med en mycket talande framsida. Svart bakgrund med en logo som ingen kunde missa. Det var Google-koden av Andreas Ekström. Jag valde den för att jag fascineras av succéer. Hur företag som Google, Virgin, Apple, IKEA (jag kan fortsätta i evigheter) kan skapa sig en personlighet som vi konsumenter sedan lägger ned tid, pengar och kärlek på att mer eller mindre bli vän med. Jag förundras över det och jag vill veta hur de gör, så självklart ville jag ha den.
I boken kunde jag läsa om Larry Page och Sergey Brin, hur de hade byggt detta imperium från en liten skrubb på Stanford. Jag kunde läsa om nackdelarna -hur vi riskerar en total integritetskränkning då vi lämnar våra liv helt i Googles händer. Jag kunde läsa om fördelarna -hur vi kan använda oss av alla fantastiska (och gratis) tjänster som Google erbjuder, men framför allt läste jag om detaljerna. Kanske var jag inte den läsaren som Andreas Ekström hade hoppats på, självklart tyckte jag det var spännande att läsa om den etiska snarväg Google börjar leta sig in på, men det var inte det som gjorde starkast intryck.
Tjänster som AdSense och AdWord är för mig helt geniala. (och givetvis livsfarliga). Jag har ingenting att dölja, kan gärna ha videoövervakning på mig när jag går på gatan, bryr mig ganska lite om någon skulle scanna min inbox efter terrorhot, men jag ser självklart riskerna i det. Google börjar närma sig något som kan liknas vid en modern åsiktsregistrering och det är aldrig bra, men just nu, efter att jag gått in i godis affären, vill jag inte tänka på hur ont det gör att laga hål i tänderna.
Så därför tänker jag börja blogga! Jag vill se om någon vill läsa, jag vill se om google lägger in roliga annonser, jag vill se om jag kan lyckas i en genre där alla från fjortonåriga tjejer som skriver om Robert Pattison, till politiker som Barack Obama förmedlar budskap, vill synas.
Fast kanske kommer jag om en stund komma på att det är precis som att läsa min gamla rosa dagbok med ett litet hänglås från 1993.
"Idag fick jag låna en penna av honom. Jag tror säkert att han tycker om mig."
Jag måste erkänna att orden inte kommer lätt, det är med en liten obehaglig känsla de första tangenttrycken låter sig knappas in, men jag tror att vi ska komma bra överens. Jag vill inte kalla mig stockkonservativ längre.
Inga beslut görs av en slump, varken bra eller dåliga och en lång rad till synes random events gjorde att jag just nu sitter och skriver. Skriver text som någon annan kanske läser, flyttar tankar från huvudet ned på papper med ett enda syfte -att så många som möjligt ska läsa dem. För det är vad allt detta handlar om. Antingen är man exhibitionistiskt lagd och vill att så många som möjligt ska få se den fantastiska varelse som är Jag, eller så är man ekonomiskt lagd och vill tjäna så mycket pengar som möjligt på det faktum att tankarna man har är intressanta.
- Jag är både och.
Jag fick en bok i födelsedagspresent. Jag fick den av en vän som jag på väg till jobbet påminde om att det var en mycket speciell dag idag. Han hade glömt bort och i ett infall av dåligt samvete och handlingskraft föreslog han att jag kunde komma med honom bort till Akademibokandeln för att välja en bok. Jag log lite, både för att jag var nöjd med att skapa det dåliga samvetet och för att jag skulle få en present.
Väl i bokhandeln visste jag precis vilken sektion han skulle gå till först. Vi är båda intresserade av biografier, reklam, marknadsföring och allmänt spännande människor man kan se upp till, så jag följde villigt efter i hopp om att hitta något som kunde ge en "aha-upplevelse".
Jag fastnade för en bok med en mycket talande framsida. Svart bakgrund med en logo som ingen kunde missa. Det var Google-koden av Andreas Ekström. Jag valde den för att jag fascineras av succéer. Hur företag som Google, Virgin, Apple, IKEA (jag kan fortsätta i evigheter) kan skapa sig en personlighet som vi konsumenter sedan lägger ned tid, pengar och kärlek på att mer eller mindre bli vän med. Jag förundras över det och jag vill veta hur de gör, så självklart ville jag ha den.
I boken kunde jag läsa om Larry Page och Sergey Brin, hur de hade byggt detta imperium från en liten skrubb på Stanford. Jag kunde läsa om nackdelarna -hur vi riskerar en total integritetskränkning då vi lämnar våra liv helt i Googles händer. Jag kunde läsa om fördelarna -hur vi kan använda oss av alla fantastiska (och gratis) tjänster som Google erbjuder, men framför allt läste jag om detaljerna. Kanske var jag inte den läsaren som Andreas Ekström hade hoppats på, självklart tyckte jag det var spännande att läsa om den etiska snarväg Google börjar leta sig in på, men det var inte det som gjorde starkast intryck.
Tjänster som AdSense och AdWord är för mig helt geniala. (och givetvis livsfarliga). Jag har ingenting att dölja, kan gärna ha videoövervakning på mig när jag går på gatan, bryr mig ganska lite om någon skulle scanna min inbox efter terrorhot, men jag ser självklart riskerna i det. Google börjar närma sig något som kan liknas vid en modern åsiktsregistrering och det är aldrig bra, men just nu, efter att jag gått in i godis affären, vill jag inte tänka på hur ont det gör att laga hål i tänderna.
Så därför tänker jag börja blogga! Jag vill se om någon vill läsa, jag vill se om google lägger in roliga annonser, jag vill se om jag kan lyckas i en genre där alla från fjortonåriga tjejer som skriver om Robert Pattison, till politiker som Barack Obama förmedlar budskap, vill synas.
Fast kanske kommer jag om en stund komma på att det är precis som att läsa min gamla rosa dagbok med ett litet hänglås från 1993.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)