Lilla Stjärna

Vad man än tycker om pretentiösa citat från en svunnen Morrisseytid eller flörtandet med emokulturen är John Ajvide Lindqvist ändå en av Sveriges bästa författare. Hans enkla och ibland gastkramande sätt att skriva får vem som helst att tända lampan och hoppas på att det inte är någon under sängen. Låt den rätte komma in, Pappersväggar och Hanteringen av odöda är klassiker och redan en självklar del i vår kulturskatt och oavsett om man är en fjortonårig tjej med Broder Daniel-stjärnor under ögonen eller en medelålders kontorsarbetare har de en självklar plats i bokhyllan. Med böcker som dessa bakom sig kan en person som Ajvide Lidqvist inte vänta sig annat än läsare med höga förväntningar -förväntningar som han hittills alltid levt upp till.

Men "Lilla stjärna"? Vad hände där?

Precis som alltid tog det inte längre än tre minuter för mig att bli helt uppslukad av boken. Det beskrivande språket, den obehagliga stämningen och de välgjorda karaktärerna gjorde att jag inte ens tänkte på att lägga ifrån mig boken trots att klockan närmade sig halv fyra på morgonen. På ett mycket välskrivet sätt började John Ajvide Lidqvist bygga upp en berättelse som jag inte ens kunde föreställa mig vart den var på väg -allt jag visste var att det borde bli något helt fantastiskt och spännande. De första 200 sidorna levde upp till mina höga förväntningar, allt låg som upplagt för att detta kunde bli en av de bästa böcker författaren komponerat, men sedan hände något och boken tog en ny riktning. Det var som om någon annan tog över berättelsen och den var inte längre skriven för mig. Jag var fel målgrupp. Historian tog en vändning bort från det som vanligtvis är kärnan i JALs författande och kvar fanns något mer barnsligt. De två huvudkaraktärernas relation kunde ha varit vacker, men den blev mer som ett hastigt komponerat mejl mellan vilka ångestdrabbade tonåringar som helst. Det bakomliggande budskapet kunde ha varit starkt, men istället blev det bara klyschigt.
Tyvärr - och det skär i hjärtat, John för jag är ett av dina största fans - men detta var ingen höjdarbok. Jag ville så gärna att den skulle ha gett mig något mer, men som sagt, kanske är jag tio år för gammal för denna bok. Det var faktiskt lite som att läsa sin egen dagbok från när man var femton år. Visst, man blir nostalgisk, men faktum kvarstår att det egentligen är lite pinsamt.